Mitt livs häftigaste sportupplevelse

För ett år sedan idag var jag på invigningen av Estadio Nacional do Zimpeto i Maputo, Moçambique – utan tvekan den häftigaste sportupplevelsen jag har upplevt hittills i mitt liv. Det var inte i första hand för att det var första gången jag såg en landskamp i fotboll live eller för att det var Moçambiques president som sköt första bollen, utan redan innan vi var inne på arenan slog det hockeyfotografering i Kinnarps arena med hästlängder.

I vanliga fall var vi de vita turisterna som fotograferade ut genom bilfönstret. Nu ställde vi bilen en bit ifrån arenan och gick tillsammans med alla normala människor som var på väg för att titta på fotboll. Kameran fick stanna hemma, och det första som hände när vi parkerat var att en man kom fram och erbjöd sig att vakta bilen, något som kan kosta en liten slant, men det har hänt att det saknas backspeglar eller annat om man tackar nej. Vi körde på taktiken att tacka ja i förbigående för att sedan snabbt vända och gå utan att låtsas om att han antagligen ville ha lite pengar och helt enkelt hoppas att backspeglar och kromdetaljer skulle sitta kvar när vi kom tillbaka från matchen. Bara att gå i sanden längs vägkanten skulle nog för övrigt de flesta trottoarvana svenskar klassa som livsfarligt, och man får hålla koll, för den som blir påkörd får skylla sig själv.

 

Mutbara poliser

Vi hade bara en biljett på fem personer och för att få in oss allihop enligt regeboken valde vi att förlita oss på biljettluckan, trots generösa erbjudanden om att få köpa biljetter av folk vi mötte på vägen (till flerdubbelt pris givetvis, eftersom ”biljetterna där framme var slut”). Kön till luckan vaktades av en vakt/polis (det kan vara svårt att se skillnad, särskilt som det dessutom höll på att bli mörkt) som turligt nog var i högsta grad mutbar eftersom han för några kronor extra gärna höjde batongen och bröt sig in i ledet för att köpa oss de fyra resterande biljetterna.

 

Desperata vakter, ficktjuvar och en fördel att vara vit

Det var inte bara vi som ville komma in, utan entrén bestod av en trattformad hop människor både med och utan biljett som hade för avsikt att ta sig in på stadion, och när man väl var inne i tratten var det totalt omöjligt att vända. Det var bara att låta sig knuffas med och försöka låta bli att ramla (något som var mer eller mindre omöjligt eftersom det var alldeles för trångt för att falla omkull). Vakterna hann inte med att kolla biljetter, utan de försökte förgäves att dra igen grindarna för att få kontroll och de höjde batongerna och slog mot folk som försökte tränga sig igenom.

Jag och han som vi bodde hos ploppade ut först, och i det här läget var det en fördel att vara vit. Vi pratade med en av vakterna och talade om att de tre vita som var kvar inne i hopen hade biljett varpå vakterna sträckte sig in i hopen och mer eller mindre drog ut  dem. En volontär som var med oss hade förutom att utstå tumultet fått slå undan en hand som letat sig ner i fickan där hans mobiltelefon låg.

Väl inne var det visserligen högljutt, men inte på långa vägar lika tumultartat som på vägen in. Det var klart värt ansträngningarna för att få ställa sig upp tillsammans med drygt 45 000 andra och jubla när Moçambique gjorde mål mot Tanzania. Då var vi inte längre turisterna som kikar på lokalbefolkningen genom bilrutan, utan vi var verkligen där.

På riktigt.

 

Vad är det häftigaste du har upplevt när du varit ute och rest?

Dela gärna med dig i en kommentar!

Tack för att du kommenterar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s